Lördag.

Jag trodde jag skulle börja må bättre efter hemflytt, få tillbaka rutiner och bara känslan över att vakna upp i sin egna säng i mitt egna hem. Men så var det uppenbarligen inte. 

Hela veckan har jag legat hemma och grävt ner mig själv, knappt gjort något vettigt och bara haft ångest över livet. Trots att jag haft besök nästan varje kväll så känner jag mig ensammast i världen.
Kan vara mina nya mediciner som gör mig till en zombie och att jag mår dåligt, trots att det ska vara exakt tvärt om, jag vet inte.
Jag har försökt ta mig ut och umgåtts med kompisar och ha roligt, men så fort jag kommer hem igen kommer den här ensamma tanken tillbaka. Jag vet inte vad det är för fel.
Jag ska iallafall sluta med att proppa i mig allt jag får utskrivet och bara hitta tillbaka till vardagen, kanske bo hemma hos mamma ett tag och faktiskt börja prata med någon på riktigt istället för att ljuga och säga till alla att jag mår bra.
Men då någon frågar hur jag mår, kan jag inte säga rakt ut att det är piss. 
Jag känner rent hur mitt mående under senaste året har förstört mig totalt, att jag inte fattat att det är så allvarligt som det faktiskt är. 
Att mitt förtroende till andra människor ska kosta mig ett sunt mående och en bra framtid. 
Att jag själv ska bekosta mitt egna liv pågrund av att vara envis och rädd. 

Men jag är så kluven på mitten, jag ser att jag alltid gör fel vilket gör att jag halva tiden går runt med ångest, ångest som jag inte ens borde ha. Någonstans i mitt ytliga hårda skal är jag också bara människa och gör fel som alla andra. Och antingen är det mina bipolära tankar som spökar, eller så har jag rätt då jag känner mig utstött och att jag fått ta mer skit än andra. Men jag vet inte, för jag har förstört mig själv så mycket att jag inte ens vet vad sanningen är eller vad som bara är fantasier.

Men en sak vet jag, och det är att jag mår skit, rent ut sagt förjävligt. Om man räknar alla tårar jag fällt det senaste halvåret är det lika många som det resterande 22 åren jag levt. Om ens det. Jag gråter aldrig, jag har alltid kunnat ta kritig och då folk gör narr av mig på skoj, men nu tar jag varenda ord personligt och tror alltid att det finns något bakom ett skämt.

Jag är exakt där jag aldrig velat vara, jag är exakt där jag önskar att alla jag älskar aldrig kommer. Det äter fan upp en.
Allmänt | |
Upp