skuggan av storebror.

Jag är klar, äntligen. Ni som inte följer mig på instagram, ska nu få höra.
Jag har under ca två års tid fått hjälp av en lärare att skriva min alldeles egna självbiografi.
 
Det hela började egentligen med att jag var och pratade med en "kurator" ett tag efter Rasmus åkte in i fängelse. Som dom flesta förstår var det ett extremt jobbigt år och jag har mått uruselt. Jag har ganska svårt för att prata om känslor och jag öppnar inte upp mig för någon speciellt mycket, dom flesta kallar mig reserverad och hemlighetsfull. Jag har bara inte det där sociala då det handlar om känslor. Och då fick jag tips om att börja skriva, för min egna skull. Jag fick namn på en Man som jag ska skicka in det här till, han har hjälpt mig så mycket mer än vad jag trodde. Han har gått mer helhjärtat in i det här, mycket mer än mig. Han har alltid trott och hejat på mig och jag är så glad att han fått mig att forsätta hitta motivation då jag brukar tröttna fort. 
 
Min så kallade självbiografi handlar om allt från mina första år, men främst från då jag var 13 tills idag då jag är 22.
Det är inte alltid lätt att vara i skuggan av sin storebror, att alltid måsta backa och lära sig bli vuxen själv. Mina föräldrar är fantasktiska människor, dom har alltid funnits där. Men ibland kanske jag såg så mycket mer än vad dom någonsin gjorde. Jag kände mig inte alltid lika älskad som ett barn kanske ska göra, mesta dels pågrund av allt som har och hade med Rasmus att göra. Han har oftast varit i centum och behövt den där lilla extra kärleken, då han inte är som alla andra.
 
Jag har försökt fly flera gånger, tagit till smärtstillande som en lindring för min inre smärta. Jag har gjort dumma beslut och jag stillar mina begär på fel sätt. Jag har under senaste tre åren sett svart, börjat leva med ständig ångest och på nätterna kommer mardrömmarna krypande. Jag trodde jag skulle börja må bättre då min bror sitter i fängelse och att min oro försvann. Då jag slapp att ständigt vara hans högra hand. Men det blev bara värre och verkligheten kommer bokstavligen ikapp en.
 
Jag är verkligen skitnöjd över min insats och nu ska jag fokusera på att forsätta skriva på min fritid, så får man se om det kommer bli något mer seriöst en vacker dag. 
 
Jag har än idag inte bestämt mig ifall jag kommer dela med mig av den, jag är ju inte nån författare precis och min dåliga självbild gör inte saken bättre, men vi får se.
 
Nu har jag i varje fall gjort något jag alltid velat, som jag aldrig trodde jag skulle klara. Den enda som visste om det här var min mamma, så att jag klarade av att vara tyst, det klappar jag mig själv på axeln för.
 
Allmänt | |
Upp